Arbetslusten steg i kroppen, jag var på ett strålande humör. Bussen var lite sen men det spelade ingen roll tills jag skulle dra mitt kort över plattan där, piing, en ettrig signal och en röd lampa, det har kärvat lite, men efter femte dragningen undslapp jag mig; vad är det nu för fel. Kallt som fallande istappar kom orden ur chauffören: Det står ogiltigt kort.
-Men, jag köpte ju månadskortet för en vecka sedan!
-Äh, skit samma, säger då bussköraren. Skit samma, tyckte jag sannerligen inte att det var, mitt kort tycktes ha drabbats av ngt bussvirus, tillståndet hade försämrats under de senaste dagarna och nu var det OGILTLIGT och det var SKIT SAMMA.
Jag satte mig på skämsändan och flög sen ur stolen vid min hållplats, " skit samma" , som om jag försökte luras men att det inte gjorde ngt, jag ska minsann ta mig ner till kortexpeditionen och få mitt kort valuerat och kontrollerat.
MEN fortfarande på ganska glatt humör kom jag i god tid till jobbet där en arbetskamrat gav mig en 45 min lång rapport som bara hade tre stavelser, ElÄndE.
Jag hade fått mörka fläckar under armarna .
Efter detta bar det bara utför för hela arbetsgruppen denna kväll och vi förundrades lite över VAD det var som h'änt. En sa: Det var den nya sköterskan som var så otrevlig i tonen, en annan sa: jag hade inte velat komma hit överhuvudtaget och: vårdtagarna har varit här alldeles för länge, det är väl inget jädra vårdhem det här!
Jag fick skjuts hem, det gjorde mig glad igen, men min arbetskamrats ord ekar fortfarande efter sista mötet i omklädningsrummet : Varför ska man byta kläder, vi är ju snart här igen.
Det finns bra dagar, kanondagar och kassa dagar. Jag hoppas imorgon blir en bra dag.