Jo jag var skeptisk från början, men det var jag redan 1986 när vi införde ett nytt databaserat inköps/lagringssystem på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Aningslös - var jag med och byggde upp systemet, inte förstod jag vidden av proceduren.
I en förlängning byggde systemet på en kommunikation som egentligen inte hade några personella, geografiska, institutionella eller intergeografiska gränser. Internet! var här.
Administrationshelvetet var här, det var bara att delta eller...delta.
Nu använder vi komunikationen till att meddela oss med varandra. Det har blivit så oändligt viktigt att i varje stund redogöra för var vi är, vad vi gör, hur vi mår och reagerar på eventuellt tidigare stimuli, inte en sekund låter vi gå förlorad när vi lyfter manicken och talar eller sms:ar vårt svar på vårat tillstånd.
Faktum är att; sedan jag flyttat in till staden och börjat grovfrottera mig med befolkningen erfar jag hur de kommunicerar: Tyngdpunkten ligger på att JAG ringer upp ngn och babblar i oändligthet kring mina angelägenheter.
Faktum två: Ngn ringer upp MIG och jag fortsätter orera kring mina privata angelägenheter.
Det är SÅÅ spännande för oss som inte har med saken att göra.
Nej, jag är INTE avundsjuk på de som sitter och redogör för sin CV på halvt obegriplig svenska och NEJ, jag är inte ett dugg bitter över att inte få vara med när väninnan vaknar upp och INTE har fått sin sambo att gå med på bodelningen!
Detta är bara början på mitt stadsboende, men jag är redan invaderad av en massiv attack av ljud, dofter och oönskad information.
Antingen får jag gilla läget eller så får jag sätta på mig stadskängorna och börja vandra ut från staden...