Familjehistoria med knorr

Hade jag fullt ut förstått, när jag var i övre tonåren att, mina äldre släktingar var mitt enda facit till det förgångna, så hade jag använt min tid tillsammans med dem, helt annorlunda.
Att som lite äldre människa, inse detta idag, ger mig tyvärr lite kalla fötter. Det skulle vara enormt genant att till mina syskonbarn lämna över vetskapen att; passa på nu, snart är jag borta och därmed eventuell kunskap/information om det förgångna.

Puh, jag vet när jag var yngre, hur dryga och pinsamma sådana släktingar var... jag ryser inom mig själv när jag tänker på dem, men ett litet glatt ljus faller oxå över mig, när jag slås av att jag kan berätta saker för den som vill höra...jag är inte död. jag lever fortfarande.
Men när man är yngre, är själva livet en roterande nebolusa som genererar liv och man KÄNNER att man skall aldrig dö, fast man vet det.
Gamla släktingar bara fyller garderoberna med unken vindsdoft.
P1 på radion är en källa till positiva tankar, många gånger. Idag hade jag förmånen att få rida med och minnas mina egna insatser som vuxen, i ett egentligt tonårsliv och min tanke föll givetvis på min bror som är nio år yngre än mig och som jag fått vara med och ta hand om och fostra när jag var en helt ung flicka, i ett dysfunktionellt hem.

Tanken startade med boken av Dan Korn: Mot Strömmen - jag har alltid levt mot strömmen, varit tjurig o envis, velat något annat hela tiden, velat vara fri och egen. Läsningen av boken, ( förlag: Warne. )rekomenderas...
Jag började fundera över varför jag tyckte de där gubbarna som sökt sig bortom de upptrampade vägarna, var viktiga och spännande och idag slogs jag av tanken när pappa (som var skortensfejaremästare) och jag var på väg ut en sommar, till landsbygden, han hade förbrett mig genom att berätta om de människor som levde ute på landet, långt bortom kommunal och statlig kontroll, han berättade om Anna - På-Skogen, som levde med korna inne i huset under vintern, om Evert på Havet, som var blind men alltid blinkade och låtsades se. Jag var forton-sexton år men jag mindes pappas historier om egenartade och annorlunda människor som han mötte i sitt yrke och jag minns särs´kilt att pappa aldrig dömde de här människorna, han besakrev dem bara och lät mig träffa dem och jag kommer ihåg att hela min uppväxt handlade om berättselser / som jag nämnt i ett annat blogginlägg)
Det är sånt där som kommer till mig medan jag är ensam i mitt liv, att få liksom stanna upp och vända sig ett kvarts varv och sedan se in i det förgångna, jag ler lite inom mig själv när jag låter det här hända. Jag tänker på bilder och sanningar och egna upplevelser och jag tänker på att varje människa egentligen är en magnet där historier fästs och stöts bort.
Som jag nämnde; en dysfunktionell familj är min rot och ändå - jag känner mig mycket rik och begåvad på grund av min pappas liv och hans berättelser, som han verkligen VILLE dela med mig!
Och som grädde på moset minns jag min mormor och hennes berättelser och min mamma som var riktigt duktigt på att härma människor och göra ngt roligt av det.
Att jag är den jag är idag, den som så gärna vill finna sina rötter och förstå sitt ursprung, har jag mina anfäder att tacka för och jag adderar mig själv, den där lilla kryddan som låter familjehistorian leva vidare, omgiven av kryddiga föreställningar.