Nu har jag lämnat in resultatet av min överlevnadsrapport. Skatteåterbäringen kommer i december p.g.a av att jag o min exsambo ännu inte avregistrerat vårt lilla bolag, men när semestern är överstånden droppar det in några rara tusenlappar i december som kan täcka eventuella uppkomna hål i börsen.

Min sedan länge krånglade rygg, ja jag opererades för diskbråck redan vid dryga 26 års ålder, några dagar före nyårsafton, läkaren höjde rejält på ögonbrynen när jag bad att få bli utskriven på nyårsaftonen. Ligga där som ett annat kolli när kärleken rustade fest. Jag skulle hem. Fick ligga i taxin och även resten av aftonen som långt ifrån uppfyllde mina förväntningar. Emellertid var jag fit for fight 12 dagar senare och hjälpte då en granne att knuffa igång en bil som inte ville starta. Bra operationen det där.
Sedan dess har jag väl mestadels varit stark och duglig men på senare år har det blivit knackigare och nu senast i november rasade jag ihop helt med rejält inflammerad ischiasnerv. Låg pall i nästan 5 veckor med jävliga smärtor, men hur det nu är så blir man alltjämt bättre. Gjorde en magnetröntgen i början av mars och idag fick jag slutligen besked om denna. Vad jag inte visste, eller snarare, vad ingen upplyste mig om efter röntgen, var att beställa telefontid hos behandlande läkare för att få resultatet. Jag väntade!
Sedan slutade jag vänta och blev då upplyst om det faktum som varit dolt för mig. Jag fick inget tel.samtal och beställde ny tel.tid. Nä, det går inte att bestämma en telefontid med någon som mig. Mina bekanta sa att man naturligtvis ska ha minnes-blippen igång på telefonen så man vet, men jag glömde mobilen!
Idag kom ett skriftligt snail-mail och jag kunde läsa att min rygg nu på visade degenerativa förändringar, vilket i och för sig inte är så konstigt, både med tanke på min ålder och på det ´liv jag levt. Jag har inte sparat på ryggen.
Så mina diskar är förslitna och i bröstryggen har jag spondylospålagringar vilket innebär att jag, om jag får bli gammal, kommer att bli krum och få ont i ryggen hela tiden liksom.
Nu vet jag det! förrut bara trodde jag det.
En god framförhållning har redan inletts genom mina ofta förekommande promenader.

Rantade runt i stan en stund och beslöt sedan att ta en buss hem. Där träffade jag på en arbetskamrat, en ungdom, som för det mesta gör mig glad och på gott humör. Vi samtalade om ditt och datt och det var trevligt även om jag avskyr att kallprata med bekanta. Hon har ögon som en Siberian Husky! and I like that!