Halvsörnsparet

I många timmar har jag suttit framför min dator och via en webkamera kollat in det havsörnspar som lagt ägg i ett högt träd i Estland.
Idag läste jag på ett forum jag ofta besöker, att ett av äggens kläckts och en unge skymtats. Slår återigen på länken och ljudet och hör de avslappnande lätena från skogen ,blåst, fågelsång och lockrop.
Jag har sett dem där, Havsörnsparet, för det mesta honan som ruvat långt över en månad och nu äntligen... det har varit rogivande att betrakta henne, hur hon reparerat boet under ruvning, stuvat om pinnar, hukat under snöfall som nästan täckt hela boet. Flygplan som passerat, vakenheten hos henne ock lockropen som bett om avlösning i det monotona ruvandet.
Jag sitter här framför en plattskärm och ser henne rakt in i ögonen när hon vänder blicken in i kameraögat och jag känner mig plötsligt som en förrövare, en objuden och okunnig jordvandrare som inte har mer vett än att länka sig fram via internet för att få en inblick i hennes värld. Hon har legat där i snart två månader, i alla väder, kontemplerat, sjunkit inåt och jag har suttit här i Borås på en stol och betraktat henne och tänkt att; skulle jag översatt känslan av ruvandet/väntandet till oss människor så skulle ingen bli gravid. Trädens grenar har vinkat lika kala, vinden brusat i en dold mikrofon, fjärran ljud har letat sig fram och stärkt hennes uppmärksamhet, under tiden har jag gått till jobbet, sovit, rest bort och kommit hem, tvättat och städat, hela tiden har hon legat där..och nu...ska hon ruva dem varma, mata dem, få dem flygfärdiga, livsdugliga och jag tänker att det är en hiskeligt hemsk värld som väntar de små innan de vuxit sig starka, om de nu hinner det med tanke på all skit och allt gift de rimligen kommer bli tvungna att sätta i sig under sin uppväxt.
Jag tror inte det räcker med att jag via sms sätter in en slant för att rädda deras liv, jag vet att jag måste förändra mitt liv i grunden för att ge dem en ärlig chans att fortleva.