Stadsluffning...

...begreppet stadsluffning uppfann jag när det stod helt klart för mig att jag trivdes bäst med att luffa i stan och inte i skogen/landsbygden.
Utan mål eller riktning tar jag på mig ryggsäcken och ger mig ut, låter stunden och impulsiviteten bestämma.
Idag gick jag halvvägs till stan, ombestämde vägen och tog mig in via Vasastan och vidare fram till Stora Torget där jag slog mig ner länge och väl på en bänk.
Efter en stund blev jag varse att jag såg väldigt många lytta personer, allt från rullstolsburna till enbart haltande, skvättande med armar och huvud, till ngn utrustad med svart gammal hockeyhjälm, solglasögon och sol/sandskydd i nacken på hjälmen, barn, äldre och unga, medelålders tog sig förbi min plats på torget med diverse osynkroniserade rörelser. Var det konferens i stan? jag lyssnade hela tiden på radion men hörde inget om detta. Någonting måste det ha varit för aldrig har jag sett så många fysiskt handikappade människor på en och samma timme mitt i stan.
Jag lägger ingen värdering i detta, det var bara slående och annorlunda.
Stadsluffning kräver alltså inget mål. Målet är att dra runt bara.
På Hötorget stötte jag på en gammal arbetskamrat, det mötet gjorde mig mkt glad och jag bar känslan med mig då jag plötsligt, utan att ha tänkt på saken, bestämt mig för vad jag skulle äta idag och därmed tog mig till närmaste livsmedelsaffär.
Med rygggsäcken full av mat vandrade jag vidare, molnvolmarna steg och sjönk, solen brände och molnen svalkade tills jag bestämde mig för att Rådhusrestaurangen fick bli mitt vattenhål sedan jag druckit upp det medhavda vattnet.
En stor kall öl och bara gona med ansiktet mot solen, tills jag såg någon däruppe på taket..

Skulle han/hon hoppa!!!???
Nä, ännu en av stadens alla skulpturer, utplacerade på det mest oväntade stället.

Ungar är ljuvliga med skulpturer; " Kan man bära " gulifixet " ?
Nu hade jag via Allégatan trummat runt och glott på folk så länge att jag slog mig ner på favvostället Lilla Bränneriet där en sydländsk atmosfär träffar en rätt i plytet. Det var en lazy stund med långsam aktivitet i alla gränder och på Piazzan.
Borås lever verkligen om sommaren. Tråk-stämpeln är på väg bort.




Vackert väder ger alla orter rättvisa, men Borås är inte längre undantaget som bär oket av att vara en regn-stad. Jo jag kanske är en ambassadör för staden, den är ju min och det är i den jag luffar.