Svan Kalott och En Resa I Ovisshetens Tecken

Den här bilden av min bror på en bänk vid solsidan utanför en antiklada illustrerar på intet sätt kontentan av vår odyssé genom västra o mellersta Sverige i jakten på loppisar och roliga upplevelser.
Jag känner mig väldigt utpumpad, som om jag vakat natt extra länge och det känns som jag varit hemmifrån minst 14 dar och inte bara 4 dagar.
Att min bror på ovanstående foto ligger ner tillsynes avslappnad och glad beror mest på att antikladan inte hade öppnat enligt uppgifterna i Antikguiden, så efter ett samtal till innehavaren var det bara att vänta på att vederbörande skulle ta sig från Borås och ut i skogen där vi enträget väntade på att få komma in och fingra runt på allt.

Inför ovanstående bild utbrast jag: Är det en riktig svan, varpå broderns snabbt replikerade: -Ser du så illa ?
När även jag satt mig ner för att fortsätta den långa väntan uttryckte jag mig som så att:
Det är liksom lite vilsamt att betrakta den där plastsvanen som sakta rör sig runt i den pöl som bildats på ett gammal betonggolv i en byggnad som inte längre fanns, än att betrakta pölen utan en svan.
Brodern höjde här på ögonbrynen åsså fortsatte vi vänta.
Jag kan summera besöket; det var inte värt 40 minuters väntan, men jag köpte en liten trevlig kalott som jag sedan bar under slutet av vår resa och som väckte många muntra utrop o skratt. Kan inte riktigt förstå varför? Kerstin Margareta Imam, sektledare, fniss, fniss hördes skratten referera sig till bland annat. Jag lyssnade hellre på den unge man som ropade efter mig:
-Schysst mössa, får jag köpa den av dig?

Vi for vidare och ett noterbart besök var i en kombinerad loppis-antikvariathandel inrymd i en gammal kyrka, som enligt den tomte-lika man som guidade oss in, beskrev var en modell av en frikyrka i Texas USA.
Mannen berättade om utgrävningar som gjorts i närheten och om antikvariatet som startat i ett rum men som sedan liksom spritt sig. Kyrkan var en labyrint av böcker och här och där insprängda element av glas och porslin.
Min bror köpte en kokbok efter att ha lotsats igenom hela det fritt rymmande antikvariatet.
Efter några småstopp vid källar-och uthusloppisar och genom ett högljutt hällregn i Sveriges tråkigaste stad ( utnämnt av oss) Falköping, hamnade vi till slut, måste jag säga; min bror litar inte på min orienterings/lokalisationsförmåga ( jag klandrar honom inte)i Viby och vid vårt tänkta pit-stop. Jag hade då hållit min lillebror i den anspänning av ovetande, kombinerat med vilsenhet/trötthet som suger all must ur en frisk och för övrigt ung kropp, han stönade när jag tvärsäkert ropade 150 meter innan slutmålet: HÄR ÄR DET, SVÄNG HÖGER.
Sedan kved han: Jag behöver alkohol. NU!!! och det fick han så att han höll truten! och var mer än nöjd.

Fortsättning följer en annan dag.